directioners

Nästa morgon vaknade jag av att mamma ropade på mig nerifrån att jag var tvungen att gå upp och göra mig i ordning för skolan. Hon lovade nämligen att väcka mig i klockan sju så att jag hade en timme på mig att göra mig i ordning och ta mig till skolan. Jag tog upp min mobil från nattduksbordet och kollade på klockan. Den var redan 10 minuter i 8.

- Neej! Jag kommer att komma för sent första dagen, skrek jag för mig själv och fick panik.

 

________________________________________________________________________________

 

 

Jag ryckte åt mig närmsta kläderna i garderoben och tog på mig ett tunt lager av mascara och foundation. Sen drog jag några snabba drag med borsten genom håret. Jag sprang ner för trappan och tog ett grönt äpple och väskan på ryggen och sprang till närmsta busshålls plats. Jag mosade in äpplet i munnen på bussen på vägen till skolan. Jag tog upp mobilen och kollade på klockan, den var redan 8. Typiskt mig att komma för sent första dagen i skolan tänkte jag. När jag klev av bussen sprang jag in i skolan och direkt till kemi lektionen. Kemi var det värsta jag visste, men vad ska man göra. Jag drog upp dörren och när jag klev in i klassrummet kollade alla på mig. Guud va pinsamt tänkte jag, alla glor på mig. Jag kännde direkt att alla kommer säkert kalla mig ”den där nya tjejen som kom försent första dagen”. Jag bestämde mig för att ignorera alla blickar och gick fram till läraren som satt längs fram i klassrummet under den svarta tavlan.

 

- Hej! Jag är ny här och ska gå i den här klassen, sa jag ganska nervöst.

- Hej! Det är du som är Victoria va? Jag är miss Norberry, Sa den lite äldre damen bakom sitt skrivbord.

- Aa det är jag.

- Bra att du kom jag har väntat på dig, kom så ska jag presentera dig för klassen.

 

Åhh neeej! Tänkte jag. Jag var redan så nervös och nu så var jag tvungen att stå framför hela klassen och presenters mig själv. Jag har alltid haft scenskräck sen jag var en liten flicka.

 

- Kan jag få alla uppmärksamhet!, sa miss Norberry.

 

Alla tittade nu på mig och jag bara stod där och tittade ut på alla i klassrummet.

 

- Vi har fått en ny elev som ska gå i eran klass. Har du lust och berätta lite om dig själv sa hon medan hon tittade ner på mig.

- Okej, Ehh Hej! Jag heter Victoria, jag är 16 år och precis flyttat hit ifrån Sverige, sa jag ganska tyst.

- Wow! Så du har aldrig gått i en engelsk skola förut, sa en kille som satt längst bak i klassrummet. Jag skakade bara på huvudet.

- Du kan sätta dig bredvid Annie.

 

Jag gick fram och satte mig bredvid tjejen som miss Norberry hade pekat på. Hon hade fint långt brunt hår som var i en fläta. Hon såg ut att vara trevlig. Hon hade ett sånt där enkelt och vackert ansikte som alla vill ha. Jag kollade på hennes kläder och sedan på mina och ångrade direkt det som jag hade slängt på mig imorse. Men det var ingen ide att glubbla över det nu, jag har inte direkt med mig andra kläder till skolan.

 

- Hej! Det är jag som är Annie, sa hon och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog tag i det och skakade den lite lätt.

- Hej! Viktoria, sa jag snabbt.

 

Resten av skoldagen rörde sig sakta framåt. På lunchen satt jag först ensam men sen så kom Annie och frågade om hon kunde sitta vid mitt bord. Jag sa ja direkt. Vi satt och snackade om nästan från himmel och jord. Men efter ett tag så ringde skolklockan och det var dags att gå till nästa lektion. Efter att jag hade haft engelska och matte så var äntligen skoldagen över och jag bestämde mig för att gå hem.

 

Jag tog mig inte så lång tid att gå, högst 30 minuter kanske.

 

- Jag är hemma nu! Ropade jag när jag kom in i hallen.

- Hej gumman! Hur vad första dagen i skolan frågade pappa nyfiket.

- Inte så jätte bra, mamma väckte mig för sent så jag kom för sent men jag träffade i alla fall en tjej som verkade ganska trevlig.

- Ojdå! Det kanske inte var så bra, men va kul att du har träffat en ny vän.

- Jaja, jag går upp på mitt rum nu.

 

Jag gick upp på mitt rum, la väskan på golvet och slängde mig i sängen. Jag var jätte trött och somnade direkt.

 

- Victoria! Ropade pappa från undervåningen.

 

Jag vaknade och gick ner från trappan. Jag gick in i vardagsrummet där pappa satt på soffan framför Tv:n med telefonen i handen.

 

- Vad är det? Frågade jag.

- Kan inte du hämta Caloline, hon följde med en klasskompis hem men vi ska äta middag om en halvtimma frågade pappa.

- Okej då, jag har ändå inget att göra. Men vart bor dem någon stans?

- Dem bor på samma gata som oss men dem bor på nummer 65.

- Okej! Jag kommer snart tillbaka då.

 

Jag gick till dörren och vred på handtaget. När jag öppnade dörren så såg jag att det hade börjat regna. Jag gick runt i hallen och letade efter ett paraply. Men jag hittade inget så jag fick illa tvunget då utan. Jag gick så fort jag kunde. Tillslut så hittade jag rätt hus. Jag öppnade grinden in till deras framsida, gick fram till dörren och plingade på dörrklockan. Medan jag stod och väntade på att någon skulle öppna så torkade jag lite mascara som hade runnit ner på mina kinder. Plötsligt öppnades dörren och där stod han. Jag tappande andan och bara stod där och glodde på honom. Det var HARRY STYLES!!! Jag fick inte ut något ur min mun utan stod bara där med ögon lika stora som pingisbollar och glodde på honom som ett freak.

 

- Kan jag hjälpa dig med något? Frågade han vänligt.

- Ja...ja...jag är här för att hämta min lillasyster Caroline, sa jag med svag röst.

- Aha! Då måste du vara Victoria, Carolines storasyster?

- Ehh...Aa det är jag det, sa jag med säkert stans största smile på läpparna.

- Du kan komma in och vänta så du slipper stå här ute i regnet medan jag hämtar henne.

- Okej, svarade jag lite osäkert.

 

Harry gick undan från tröskeln så att jag kunde gå in i hallen. Jag kan inte fatta det att jag är hemma hos Harry Styles. Guud jag ser säkert helt hemsk ut, min mascara rinner blött hår och blöta kläder. Harry gick upp för trappan i deras hus för att hämta Caroline och jag stod ensam kvar och väntade. Jag vart så glad att jag gjorde ett lite glädje skutt och precis då kom Harry, Caroline och en till liten tjej, som jag antar var Harrys lillasyster ner för trappan. När alls väl var i hallen tittade alla konstigt på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga och kom snabbt på en liten lögn.

 

- Ehh...jag rös bara till, det var väldigt kallt ute, sa jag med en oro i halsen och hoppades att dem skulle tro mig. Jag ville ju inte att Harry skulle tro att jag var ett galet fan eller nått sånt.

- Om du vill så kan du få låta ett paraply av mig på vägen hem, sa Harry.

- Det skulle vara jätte snällt av dig om vi fick det, svarade jag.

- Här, sa han medan han tog ner ett paraply från hyllan i hallen och gav det till mig.

- Tack så jätte mycket, sa jag och log.

 

Han log tillbaka mot mig och det var nog det finaste leendet jag någonsin sett. Caroline satte på sig sin röda nya jacka och vände sig för att gå ut mot dörren.

 

- Hejdå! Sa jag och Caroline när vi var på väg att gå ut från dörren.

- Hejdå! Sa Harry och hans lillasyster i kör.

- Vi ses snart sa han sedan till mig och log.

 

Jag kollade på honom med en frågande blick och orden ”ses snart” fastnade i mitt huvud.

 

- Ja, jag vill gärna ha tillbaka mitt paraply snart, sa han och skrattade,

 

Åhh, att jag aldrig fattade någonting. Jag fnittrade till lite och sedan så vände vi på oss och började gå hemåt under det stora paraplyet. När vi hade gått en liten bit så att man inte kunde se deras hus längre så började jag skrika till och kramade Caroline så hårt att hon nästan gick av på mitten.

 

- Vad håller du på med Victoria?, frågade hon mig och såg ut som ett frågetecken.

Äntligen börjar det hända något i novellen, vad tror ni kommer hända, tror ni att dem kommer ”ses snart”? Kommentera gärna vad ni tror! :)

Och förlåt för dålig uppdatering kommer lägga upp ett nytt kapitel så fort som möjligt.

Av: Rebecca & Sanna :)