directioners

Jag bytte om till något lite mer finare. Jag ville såklart se bra ut när jag är med honom men jag vill inte heller att det ska se ut som om jag försöker alldeles för mycker. Jag stod och rotade i min garderob ett ganska bra tag tills jag hitta dem perfekta kläderna. Det fick bli ett par vanliga jeans shorts, ett ljus rosa pösigt linne, svarta klackskor och lite accsessoarer. Jag tog på mig kläderna gick in till badrummer och fixade till mitt smink lite. Jag gick ut till min säng och tog upp min mobil som låg på nattduksbordet. Jag kollade vad klockan var. Den var redan halv ett. Jag tog snabbt fram en litet handväska som jag la min mobil, nycklar, pengar och lite andra småsaker i. Sedan gick jag ner till hallen och precis när jag skulle ta ett steg över tröskeln ropade en mörk och djup röst efter mig. Det var pappa, varför nu? Kan han inte vänta tills jag kommer hem. Han ville säkert bara fråga ut mig vart jag skulle och vem jag skulle vara med. Han kommer säkert göra det tills han börjar lite på mig igen. Vilket antagligen inte är på ett bra tag.

- Vad är det pappa? ropade jag från hallen med en gnällig röst.

- Har du lust att komma in i vardagsrummet och prata med mig i en sekund bara, svarade han med en lungn röst.

- Okej då jag kommer.

Jag stängde dörren och började gå in mot vardagsrummet. När jag kom dit så såg jag pappa sitta och titta på en fotbolls match på tv:en med en öl i handen. Det är vad han brukar göra på en söndag så det var ingen chock direkt att se honom sittandes i sin favorit fåtölj och lata sig.

- Vad är det?

- Nej inget speciellt jag undrade bara vart du ska gå lilla du?

- Jag ska bara ut och träffa en vän pappa, du böhöver inte fråga vart jag ska gå hela tiden.

- Jasså den här vännen råkade inte vara den där Harry som ringde dig inatt eller?

Jag kunde inte fatta att pappa alltid var tvungen att vara så pinsam och jobbig. Var han tvungen att ta upp att han ringde mig inatt också. Han ville säkert bara få mig att må dåligt över det som hände igår och man kan ju lätt säga att han hade lyckats.

- Okej pappa förlåt mig att jag ljög igår, det var verkligen dåligt av mig. Men kan vi släppa det nu?

- Okej men bara så du vet så det enda jag vill är att du har insätt att det du gjorde igår var fel.

- Tro mig det har jag och jag är verkligen ledsen, det kommer inte hända igen.

- Bra. Men är det Harry som du ska vara med? Är han din pojkvän? Du vet väl att du kan berätta för mig om du vill.

- Hejdå pappa! jag går nu, sa jag med en bestämd röst och började gå mot hallen.

- Okej då, hejdå!

Jag gick ut genom dörren och stängde den ganska hårt så att pappa kunde höra att jag hade gått. Vilken tur att jag kom undan alla hans frågor. Jag har ingen aning om vad jag skulle ha svarat om han inte hade låtit mig gå bara. Men förhoppningsvis så kommer jag veta efter att jag har träffat Harry idag. Jag tog upp min mobil och kollade på klockan. Det var ungefär 20 minuter tills vi skulle träffas. Bra då hinner jag nog ganska precis. Jag började gå mot parken och han fram med marginal. Det var 5 minuter tills vi skulle träffas. Jag satte mig ner på närmsa bänk och la ner min väska bredvid mig och väntade. Jag satt och väntade i det som kändes som en evighet. Jag tog upp min mobil och kollade på klockan. Den var redan halv två. Jag hade nu suttit här i 35 minuter och väntat på honom. Jag började att bli lite nervös över om han hade kanske glömt bort att vi skulle träffas. Men jag försökte att vara possetiv. Han kanske bara var lite sen eller så kanske det råkade hända någonting på vägen. Jag satt kvar på bänken och bestämde mig för att vänta ett litet tag till. Men till slut fick jag nog. Jag kollade på klockan. Nu hade jag suttit här och väntat på honom i nästan en och halvtimme. Jag tog min handväska och började gå hemmot igen. När jag bara hade gått ett par steg bort ifrån bänken hörde jag någon ropa mitt namn. Men jag fortsatte att gå. Jag hörde ropet igen och jag kunde utan tvekan känna igen den. Det var Harry som ropade på mig. Men jag var alldeles för arg på honom för att stanna och höra på hans bortförklaring. Jag vet att jag borde stanna för att det är inte ofta man får en chans att få vara med Harry, men jag tycker att de spelar ingen roll om han är känd eller inte. Han kan inte bara komma och gå som han vill. Jag har faktiskt också känslor. Jag kunde höra från hans steg att han kom närmare. Han sprang. Efter bara några sekunder så tog han tag i min arm och försökte att stanna mig. Men jag skakade bara bort hans hand och fortsatte att gå. Men ha gjorde ett nytt försök med att stanna mig. Jag var så ledsen och arg på honom. Om han inte ville vara med mig så kunde han bara ha sagt det. Eller om han inte kunde så kunde han i alla fall ha ringt mig så att jag slapp sitta och vänta på honom i onödan. Harry var starkare än jag trodde och lyckades vända på mig så nu stog vi bara några centimeter ifrån varandra och kollade in i varandras ögon. Jag kände hur det kom upp en tår ur ögat som ran ner från min kind.

---