directioners

Åhh, att jag aldrig fattade någonting. Jag fnittrade till lite och sedan så vände vi på oss och började gå hemåt under det stora paraplyet. När vi hade gått en liten bit så att man inte kunde se deras hus längre så började jag skrika till och kramade Caroline så hårt att hon nästan gick av på mitten.

- Vad håller du på med Victoria?, frågade hon mig och såg ut som ett frågetecken.

Nästa morgon vaknade jag av att mamma ropade på mig nerifrån att jag var tvungen att gå upp och göra mig i ordning för skolan. Hon lovade nämligen att väcka mig i klockan sju så att jag hade en timme på mig att göra mig i ordning och ta mig till skolan. Jag tog upp min mobil från nattduksbordet och kollade på klockan. Den var redan 10 minuter i 8.

- Neej! Jag kommer att komma för sent första dagen, skrek jag för mig själv och fick panik.

Jag ryckte åt mig närmsta kläderna i garderoben och tog på mig ett tunt lager av mascara och foundation. Sen drog jag några snabba drag med borsten genom håret. Jag sprang ner för trappan och tog ett grönt äpple och väskan på ryggen och sprang till närmsta busshålls plats. Jag mosade in äpplet i munnen på bussen på vägen till skolan. Jag tog upp mobilen och kollade på klockan, den var redan 8. Typiskt mig att komma för sent första dagen i skolan tänkte jag. När jag klev av bussen sprang jag in i skolan och direkt till kemi lektionen. Kemi var det värsta jag visste, men vad ska man göra. Jag drog upp dörren och när jag klev in i klassrummet kollade alla på mig. Guud va pinsamt tänkte jag, alla glor på mig. Jag kännde direkt att alla kommer säkert kalla mig ”den där nya tjejen som kom försent första dagen”. Jag bestämde mig för att ignorera alla blickar och gick fram till läraren som satt längs fram i klassrummet under den svarta tavlan.

- Hej! Jag är ny här och ska gå i den här klassen, sa jag ganska nervöst.

- Hej! Det är du som är Victoria va? Jag är miss Norberry, Sa den lite äldre damen bakom sitt skrivbord.

- Aa det är jag.

- Bra att du kom jag har väntat på dig, kom så ska jag presentera dig för klassen.

Åhh neeej! Tänkte jag. Jag var redan så nervös och nu så var jag tvungen att stå framför hela klassen och presenters mig själv. Jag har alltid haft scenskräck sen jag var en liten flicka.

- Kan jag få alla uppmärksamhet!, sa miss Norberry.

Alla tittade nu på mig och jag bara stod där och tittade ut på alla i klassrummet.

- Vi har fått en ny elev som ska gå i eran klass. Har du lust och berätta lite om dig själv sa hon medan hon tittade ner på mig.

- Okej, Ehh Hej! Jag heter Victoria, jag är 16 år och precis flyttat hit ifrån Sverige, sa jag ganska tyst.

- Wow! Så du har aldrig gått i en engelsk skola förut, sa en kille som satt längst bak i klassrummet. Jag skakade bara på huvudet.

- Du kan sätta dig bredvid Annie.

Jag gick fram och satte mig bredvid tjejen som miss Norberry hade pekat på. Hon hade fint långt brunt hår som var i en fläta. Hon såg ut att vara trevlig. Hon hade ett sånt där enkelt och vackert ansikte som alla vill ha. Jag kollade på hennes kläder och sedan på mina och ångrade direkt det som jag hade slängt på mig imorse. Men det var ingen ide att glubbla över det nu, jag har inte direkt med mig andra kläder till skolan.

- Hej! Det är jag som är Annie, sa hon och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog tag i det och skakade den lite lätt.

- Hej! Viktoria, sa jag snabbt.

Resten av skoldagen rörde sig sakta framåt. På lunchen satt jag först ensam men sen så kom Annie och frågade om hon kunde sitta vid mitt bord. Jag sa ja direkt. Vi satt och snackade om nästan från himmel och jord. Men efter ett tag så ringde skolklockan och det var dags att gå till nästa lektion. Efter att jag hade haft engelska och matte så var äntligen skoldagen över och jag bestämde mig för att gå hem.

Jag tog mig inte så lång tid att gå, högst 30 minuter kanske.

- Jag är hemma nu! Ropade jag när jag kom in i hallen.

- Hej gumman! Hur vad första dagen i skolan frågade pappa nyfiket.

- Inte så jätte bra, mamma väckte mig för sent så jag kom för sent men jag träffade i alla fall en tjej som verkade ganska trevlig.

- Ojdå! Det kanske inte var så bra, men va kul att du har träffat en ny vän.

- Jaja, jag går upp på mitt rum nu.

Jag gick upp på mitt rum, la väskan på golvet och slängde mig i sängen. Jag var jätte trött och somnade direkt.

- Victoria! Ropade pappa från undervåningen.

Jag vaknade och gick ner från trappan. Jag gick in i vardagsrummet där pappa satt på soffan framför Tv:n med telefonen i handen.

- Vad är det? Frågade jag.

- Kan inte du hämta Caloline, hon följde med en klasskompis hem men vi ska äta middag om en halvtimma frågade pappa.

- Okej då, jag har ändå inget att göra. Men vart bor dem någon stans?

- Dem bor på samma gata som oss men dem bor på nummer 65.

- Okej! Jag kommer snart tillbaka då.

Jag gick till dörren och vred på handtaget. När jag öppnade dörren så såg jag att det hade börjat regna. Jag gick runt i hallen och letade efter ett paraply. Men jag hittade inget så jag fick illa tvunget då utan. Jag gick så fort jag kunde. Tillslut så hittade jag rätt hus. Jag öppnade grinden in till deras framsida, gick fram till dörren och plingade på dörrklockan. Medan jag stod och väntade på att någon skulle öppna så torkade jag lite mascara som hade runnit ner på mina kinder. Plötsligt öppnades dörren och där stod han. Jag tappande andan och bara stod där och glodde på honom. Det var HARRY STYLES!!! Jag fick inte ut något ur min mun utan stod bara där med ögon lika stora som pingisbollar och glodde på honom som ett freak.

- Kan jag hjälpa dig med något? Frågade han vänligt.

- Ja...ja...jag är här för att hämta min lillasyster Caroline, sa jag med svag röst.

- Aha! Då måste du vara Victoria, Carolines storasyster?

- Ehh...Aa det är jag det, sa jag med säkert stans största smile på läpparna.

- Du kan komma in och vänta så du slipper stå här ute i regnet medan jag hämtar henne.

- Okej, svarade jag lite osäkert.

Harry gick undan från tröskeln så att jag kunde gå in i hallen. Jag kan inte fatta det att jag är hemma hos Harry Styles. Guud jag ser säkert helt hemsk ut, min mascara rinner blött hår och blöta kläder. Harry gick upp för trappan i deras hus för att hämta Caroline och jag stod ensam kvar och väntade. Jag vart så glad att jag gjorde ett lite glädje skutt och precis då kom Harry, Caroline och en till liten tjej, som jag antar var Harrys lillasyster ner för trappan. När alls väl var i hallen tittade alla konstigt på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga och kom snabbt på en liten lögn.

- Ehh...jag rös bara till, det var väldigt kallt ute, sa jag med en oro i halsen och hoppades att dem skulle tro mig. Jag ville ju inte att Harry skulle tro att jag var ett galet fan eller nått sånt.

- Om du vill så kan du få låta ett paraply av mig på vägen hem, sa Harry.

- Det skulle vara jätte snällt av dig om vi fick det, svarade jag.

- Här, sa han medan han tog ner ett paraply från hyllan i hallen och gav det till mig.

- Tack så jätte mycket, sa jag och log.

Han log tillbaka mot mig och det var nog det finaste leendet jag någonsin sett. Caroline satte på sig sin röda nya jacka och vände sig för att gå ut mot dörren.

- Hejdå! Sa jag och Caroline när vi var på väg att gå ut från dörren.

- Hejdå! Sa Harry och hans lillasyster i kör.

- Vi ses snart sa han sedan till mig och log.

Jag kollade på honom med en frågande blick och orden ”ses snart” fastnade i mitt huvud.

- Ja, jag vill gärna ha tillbaka mitt paraply snart, sa han och skrattade,

Åhh, att jag aldrig fattade någonting. Jag fnittrade till lite och sedan så vände vi på oss och började gå hemåt under det stora paraplyet. När vi hade gått en liten bit så att man inte kunde se deras hus längre så började jag skrika till och kramade Caroline så hårt att hon nästan gick av på mitten.

- Vad håller du på med Victoria?, frågade hon mig och såg ut som ett frågetecken.

Äntligen börjar det hända något i novellen, vad tror ni kommer hända, tror ni att dem kommer ”ses snart”? Kommentera gärna vad ni tror! :)

Och förlåt för dålig uppdatering kommer lägga upp ett nytt kapitel så fort som möjligt.

Av: Rebecca & Sanna :)

- Mamma jag måste gå på toa! Sa jag

- Okej men skynda dig tillbaka, vi ska gå ombord om fem minuter. Sa hon lite halvt irriterad.

När jag satt på toan hörde jag i högtalarna att vi skulle gå ombord. Så jag skyndade mig men när jag kom till gaten så var ingen där.

Jag stod där i chocktillstånd med öppen mun. De kan väl inte ha åkt och lämnat mig? Jag känner hur tårarna börjar rinna. Plötsligt knackar någon mig på axeln. Jag vänder mig om och där står mamma.

- Åh vad glad jag är att det är du mamma!

- Ja, hörde du inte att de sa i högtalarna att vi skulle byta gate, för flygplanet från Heathrow var försenat så vi skulle ta ett annat?

- Nej, jag måste ha tvättat händerna då, så jag inte hörde.

- Okej, men nu måste vi skynda oss.

Vi gick ombord och en och en halv timme senare är vi framme i England. Jag har varit i England en gång förr, men det var snart tre år sen. För min lilla syrra Caroline är det däremot första gången. Vi fick stå och vänta i typ tjugo minuter innan våra väskor kom på rullbandet. Sen gick vi för att hitta en taxi, vilket inte var så svårt för det stod minst trettio taxibilar på en lång rad när vi kom ut. När vi satt i taxin satte jag på mig mina snövita hörlurar och lyssnade på ”What makes you beautiful” med One Direction. De är verkligen grymma. Efter ett tag såg jag att Caroline satt och garvade åt mig, då hade jag tydligen sjungit med i refrängen ganska högt.

Jag sitter och kollar ut genom fönstret när taxin plötsligt stannar. Vi stannar framför ett stort hus, alltså inte enormt men större än det vi bodde i, huset var vitt med stora fönster och ganska stor tomt. Jag har sett några bilder av huset tidigare, men det såg inte likadant ut då. Området verkar i alla fall vara fint tänkte jag innan vi gick in i huset.

När jag går in genom dörren känner jag doften av något jag känner igen, men kan inte riktigt komma på vart jag har känt doften förr.

- Mamma? Ropade jag medan jag bara stod där i hallen och beundrade husets underbara insida.

- Ja, vad är det gumman? Frågade hon med en orolig röst och kom snabbt in i hallen igen.

- Jag undrade bara vilket rum som var mitt?

- Jag och din pappa hade tänkt att du skulle få det som är upp för trappan och det första till höger, det samma för dig Caroline fast till vänster.

- Okej tack mamma, sa vi båda i kör.

Jag och Caroline sprang upp för trappan och in i våra rum. Jag hade aldrig sett ett så fint rum i hela mitt liv. Det var så mycket större, finare och bättre än det i vårt förra hus. Väggarna var redan målade, dem var beige färgade och så hade jag trägolv med en stor röd matta på. Mitt rum var redan inrett med mina gamla möbler som jag hade förut. Fast jag hade också fått några nya saker i mitt rum, en platt tv som hängde på väggen, nya gardiner som matchade mattan och ett jätte fint mörkt skrivbord som jag aldrig fick plats med i mitt gamla rum. Det kanske inte kommer bli så dåligt att bo här i alla fall tänkte jag medan jag stod mitt i rummet och kollade runt. Till slut släppte jag min väska och slängde mig i min säng, det var fortfarande lika mjuk och bekväm som den var förut även fast att det hade färdats flera mil.

- Caroline och Victoria kom ner är ni snälla, ropade pappa från undervåningen.

- Kommer skrek vi båda i kör.

När vi kom ner för trappan gick vi till köket där mamma och pappa stod. Det var ett jätte fint kök. Det fanns ett stort matbord med plats för säker 10 personer, en köks ö och en stor kyl och frys.

- Jag hade tänkt att stanna kvar för att bära in dem sista kartongerna från lastbilen som kom med våra saker. Men ni får ta och följa med och handla med mamma för att vi har inget middag till ikväll, sa pappa.

Jag och Caroline gjorde som pappa sa och följde med för att handla mat i affären med mamma. Vi var säkert borta i flera timmar för att vi kunde inte hitta till affären först och sen när vi väl kom dit så var det jätte mycket folk där och köerna var otroligt långa. Men till slut kom vi hem och då åt vi middag direkt. Sedan så gick jag upp till mitt rum för att packa upp mina sista saker från flyttkartongerna. När jag var klar tog jag upp min mobil för att kolla på klockan, den var redan 20 minuter i 10. Jag var ganska trött efter flytten så jag gick in i bad rummet för att duscha och borsta tänderna. Jag gick sedan till min garderob och bytte om till min rosa pyjamas med små röda hjärtan på. Precis innan jag la mig ner i sängen för att sova så skickade jag ett sms till Tina: ” Jag saknar dig såå, jag vet inte hur jag ska klara av min första skoldag imorgon utan dig :(”. Sedan så gick jag och la mig för att sova.

Nästa morgon vaknade jag av att mamma ropade på mig nerifrån att jag var tvungen att gå upp och göra mig i ordning för skolan. Hon lovade nämligen att väcka mig i klockan sju så att jag hade en timme på mig att göra mig i ordning och ta mig till skolan. Jag tog upp min mobil från nattduksbordet och kollade på klockan. Den var redan 10minuter i 8.

- Neej! Jag kommer att komma för sent första dagen, skrek jag för mig själv och fick panik.

________________________________________________________________________________

Vad tror ni kommer att hända? Kommer hon att komma i tid för första skoldagen i alla fall? Kommentera vad ni tror.

Av: Sanna och Rebecca :)

Jag stod och packade ner mina sista saker i flyttkartongen. Jag förstår inte hur jag kunde gå med på att flytta till London och lämna alla mina kompisar men framför allt min pojkvän Noel. När jag berättade det för han att jag skulle flytta tog han det till min förvåning ganska bra. Jag trodde verkligen han älskade mig lika mycket som jag älskade honom, men tydligen hade jag fel för nu är han på g med annan.

Jag la min mobil i fickan och gick ner för trappan. Sedan tog jag på mig mina nya lila converse och min utslitna jeansjacka. Det var väldigt kyligt ute trots att det är vår. Med tunga steg gick jag ner för gatan mot Tinas hus. Vi har varit bästa vänner sen på dagis så jag förstår inte hur jag ska klara mig utan hennes värmande ord när jag behöver dem som mest. Jag öppnade hennes halvtrasiga grind och gick fram och plingade på dörren. Efter några sekunder öppnade dörren hon och jag slängde mig i hennes famn. Ingen av oss kunde hålla in tårarna längre och vi stod där säkert i flera minuter tills hennes mamma kom och avbröt.

-  Hej Victoria! Vill du komma in och ta en fika? Jag har precis bakat scones som fortfarande är varma.

-  Ja tack gärna! Jag kommer verkligen sakna alla våra goda fikstunder tillsammans.

Jag torkade bort tårarna från min kind och gick in i deras lilla mysiga hus. Varje gång jag kom hem till Tina luktade det alltid likadant, nybakat. Vi satt och pratade, säkert i flera timmar om precis allt. Hur länge vi känt varandra, att vi måste ses under sommarlovet och massa annat. När det började mörkna sa jag att jag var tvungen att gå hem för att orka gå upp tidigt imorgon. Jag kramade Tina för sista gången på länge och sa att vi måste höras minst tre gånger i veckan.

När jag kom hem sprang mamma och pappa runt som galningar i huset för att hinna med det sista innan flytten imorgon. Jag var så trött så jag sa god natt och gick upp till mitt rum. Jag gick in på twitter och skrev: ”I can’t belive that I’m leaving tomorrow, I’m gonna miss you #tinadirection soo much!” Sedan gick jag in i badrummet och sminkade av mig och borstade tänderna. Efter det gick jag in till min garderob för att ta min pyjamas. Så tom som min garderob var nu har jag aldrig sett den tidigare, det var endast min pyjamas och mina kläder för imorgon som var där. Så fort jag la mig i sängen somnade jag.

Nästa morgon vaknade jag 06.30 av att min mamma kom in i rummet och drog upp persiennerna. Jag kände hur solstrålarna bländade mig så jag drog täcket över huvudet. Men mamma var den som inte gav sig i första taget så hon drog bort mitt täcke. Jag blev irriterad men gick upp ändå. Flyget skulle avgå från Arlanda klockan 09.00. Så jag slängde i mig två mackor och gjorde mig i ordning. Att sminka mig idag orkade jag inte men däremot satte jag upp håret i en hästsvans.

Pappa som är tidsoptimist var jätte stressad och tutade på minst åtta personer på väg till flygplatsen trots att det tar högst en kvart dit.

När vi kom fram checkade vi in våra väskor och sedan gick vi till gaten.

-  Mamma jag måste gå på toa! Sa jag.

-  Okej men skynda dig tillbaka vi ska gå ombord om fem minuter. Sa hon lite halvt irriterad.

När jag satt på toan hörde jag i högtalarna att vi skulle gå ombord. Så jag skyndade mig men när jag kom till gaten så var ingen där.

___________________________________________________________________________

Var kan dem vara? Har planet redan lyft utan henne? Kommentera vad ni tror så kommer nästa kapitel snabbare. Hoppas ni kommer gilla vår novell och adda gärna oss på facebook (Sanna Sjölander & Rebecca Wiklund)