Kapitel 10 - Dreams Come True
Jag var så ledsen och arg på honom. Om han inte ville vara med mig så kunde han bara ha sagt det. Eller om han inte kunde så kunde han i alla fall ha ringt mig så att jag slapp sitta och vänta på honom i onödan. Harry var starkare än jag trodde och lyckades vända på mig så nu stog vi bara några centimeter ifrån varandra och kollade in i varandras ögon. Jag kände hur det kom upp en tår ur ögat som ran ner från min kind.
Harrry's Perspektiv:
När jag vände Victoria om så att vi stod mot varandra såg jag att hon var ledsen. Hon var på väg att börja gråta. Jag kan förstå varför. Jag hade låtit henne suttit och vänta på mig i en och en halv timma. Det var inte speciellt snällt av mig. Även om jag berättar för henne vad som hände så kommer hon säkert inte tro mig. Det som hände är faktiskt en typiskt " skylla ifrån sig" replik för att den andra personen inte ska bli arg. Men så var det var illa nog att det faktiskt var sant också. Aja, det ända jag kan göra är att berätta sanningen och hoppas att hon tror på mig.
- Victoria jag är verkligen ledsen att jag är sen. Det var verkligen inte med meningen att du skulle vara tvungen att sitta och vänta på mig såhär länge.
- Aha så jag skulle bara sitta här och vänta ett litet tag eller?
Jag såg att hon började gråta ännu mer och var jag alltid tvungen att råka säge fel saker vid fel tillfällen. Det kom ut helt fel. Såklart så skulle hon inte behöva sitta och vänta på mig i huvud taget.
- Nej förlåt det kom ut helt fel. Jag är ledsen för att du var tvungen att sitta och vänta på mig över huvud taget. Jag tänkte faktiskt komma hit i för väg och göra i ordning en överraskning till dig men...ehh.
- Men vad?
- Jag satte mitt alarm i tid så att jag skulle komma hit redan till halv ett men mitt alarm väckte mig aldrig så när jag vaknade var den redan två. Så när jag såg att vi skulle ha träffats här för en timma sen så sprang jag hit så fort jag kunde.
- Är det din ursäkt, att du inte vaknade av ditt alarm?
- Jag vet att det är nog den sämsta ursäkten i hela världshirtorien men det är faktiskt sant, sa jag och hoppades på att hon skulle tro mig och förlåta mig.
- Är det sant då? frågade hon och tittade in i mina ögon.
- Det är klart att det är sant. Jag skulle aldrig ljuga för dig eller såra dig med flit.
- Okej då jag förlåter dig. Men på ett vilkor!
- Tack och visst vad som helst för dig.
- Att du fixar ditt alarm eller köper en ny väckarklocka, sa hon med ett flin i ansiktet.
- Visst, fixar det idag, sa jag och flinade och tårkade bort tåren som hade runnit ner från hennes kind tidigare.
Jag är otroligt glad att hon har förlåtit mig. Jag vet inte vad jag skulle göra om hon inte hade gjort det. Jag tror att jag håller på att falla för henne även fast att vi inte känner varandra så bra än. Men det ska jag ändra på idag. Jag tog hennes hand i min och vi började gå mot ett café som ligger i närheten av parken.
- Så vad var överraskningen som du hade tänkt att fixa om du faktiskt hade kommit i tid, frågade hon med hennes vackra leende.
Hon har nog den vackraste leendet jag någonsin sett. Jag skulle kunna sitta och stirra på henne i timmar om jag fick.
- Det kan jag ju inte berätta. Du ska få den överrskningen någon annan gång istället. Men just nu så ska vi i alla fall gå till ett café som bara ligger några minuter här ifrån.
- Okej!
Vi gick hand i hand och sa inte ett enda ord till varandra. Våra blickar möttes ett par gånger och hon började rodna direkt. Hon var så gullig när hon gjorde det. Men tyvär var vår lilla gulliga stund över när vi kom fram till cafét. Jag beställde en muffin och en läsk och Victoria beställde samma sak. Vi gick och satte oss vi ett bord som var lite avlägset från alla andras bord. Vi satt och pratade och jag hade det super trevligt. Hoppas bara att hon inte har det tråkigt. När vi var klara betalade jag såklart, vill ju vara en gentleman och sedan så gick vi en liten promenad genom parken hand i hand.
- Vad tänker du på? frågade hon helt plötsligt.
- På dig och oss, svarade jag lite osäkert.
Jag stannade upp och tittade in i hennes ögon. Hon hade dem mest otroliga ögonen jag någonsin sett. Dem var så vackra. Hon hade helt klarblåa ögon. Jag tog ett steg närmare henne så att vi stod tätt intill varandra. Jag kollade in i hennes ögon och det som jag var på väg att säga kom verkligen direkt ut ur mitt hjärta.
- Victoria, jag vill bara säga till dig hur jag känner. Jag kan inte hålla det inne längre. Ända sen jag såg dig för första gången så visste jag att det var något speciellt med dig. Du är så otroligt vacker. Jag har inte kunna sluta att tänka på dig sen jag pratade med dig första gången. Jag gillar dig verkligen och jag vill att det ska var vi två.
- Jag känner precis likadant, jag kan inte heller tänka på något annat än på nästa gång jag ska få se dig eller höra din röst.
Så fort hon hade pratat klart kramade jag om henne. Det kändes så bra att få ha henne i min famn. Jag kände hur glad jag vart när hon sa att hon gillade mig också och jag som var så nervös över att säga det till henne. Jag släppte taget om henne lite med var noga med att fortfarande ha mina armar om henne och kollade henne i ögonen i en sekund. Sedan böjde jag mitt huvud lite neråt mot hennes och kysste henne. Jag kände att hon besvarade kyssen. Jag kunde inte tänka mig att jag skulle kunna vara lyckligare än nu. Efter några sekunder stoppade hon kyssen och drog tillbaka sitt huvud lite.
- Varför gjorde du så för? Vi som hade det så mysigt, sa jag och log.
- Tro mig jag gillade det också, men vi kanske inte ska stå här mitt i parken och hångla där det springer runt en massor av små barn och leker.
- Sant kom så går vi, sa jag och tog hennes hand.
Vi gick bara runt lite i närheten och tog en promenad. Efter ett tag så kollade jag på klockan.
- Ojdå! den är redan halv fem, sa jag lite förvånat.
- Åhh nej jag måste börja gå nu, sa hon med en ledsen min i ansiktet.
- Det gör ingen vi kommer ju ses snart igen. Vad ska du göra imorgon förresten?
- Jag går i skolan som alla andra ungdomar som inte slipper för att dem är värsta super kändisarna.
- Juste, men vi kan väl ses efter att du han kommit hem då?
- Aa visst. Men jag ringer dig när jag har slutat.
- Bra!
Vi sa hejdå och sen så gick hon. Jag som inte hade lust att släppa taget om hennes hand. Men jag var ju illa tvungen. Men imorgon så ska jag få hålla henne och vara med henne igen. Jag ska nog fixa i ordning överraskningen som jag inte hann fixa till idag till imorgon. Jag började också att gå hemåt med ett stort smile i anriktet.
Victoria's Perspektiv:
Det här har nog varit den bästa dagen i hela mitt liv tänkte jag för mig själv när jag var på väg hemåt. Nu om pappa frågade om Harry igen och måste svara så vet jag i alla fall vad jag ska svara. Att jag har fått en ny pojkvän. Antagligen den bästa som finns i hela världen också.
Hopppas att ni gillade kapitlet. Nu blev det ett från Harry's Perspektiv. Jag tycker att det blir lite roligare om man får veta vad han tycker och tänker om det som händer också :)
Jag är inte säker om nästa kapitel kommer upp imorgon för att jag (Rebecca) har träning och måste plugga och Sanna har blivit sjuk. Men jag ska försöka att hinna med ett till kapitel till er. Kom ihåg att kommentera så mycket ni bara kan!!!
Av: Rebecca & Sanna :)
Kommentarer
Postat av: N A D I A
bra :)xx
Postat av: Klara
Den var jättebra!
Trackback
